KrutkÀllaren
Den svarta graniten Ă€r mycket hĂ„rd. Det krĂ€vs dĂ€rför stor sprĂ€ngkraft för att bryta loss de stora stenblocken ur marken. I stenbrytningens barndom fyllde arbetarna ett antal borrhĂ„l med svartkrut och tĂ€nde pĂ„, en mycket farlig hantering. I Ărkeneds stenbrott anvĂ€ndes dĂ„ mer svartkrut Ă€n i övriga landet tillsammans. Hundra borrhĂ„l kunde samtidigt laddas och avfyras med intervall. Det kunde gĂ„ Ă„t 100 kilo till en sĂ„dan laddning. PĂ„ 1930-talet började man tĂ€nda pĂ„ laddningarna pĂ„ elektrisk vĂ€g, nĂ„got som rĂ€ddade mĂ„nga arbetares ögon och hĂ€nder. SprĂ€ngĂ€mnena fick pĂ„ grund av sin farlighet inte förvaras i nĂ€rheten av bebyggelsen eller arbetsplatserna. Man kunde inte heller ha sĂ„ mycket sprĂ€ngĂ€mne förvarad pĂ„ varje plats. DĂ€rför byggde man mindre förrĂ„d, som krutkĂ€llaren hĂ€r, pĂ„ mĂ„nga hĂ„ll runt om i skogarna. Det var ett ansvarsfullt arbete att köpa in och ha ansvar för att krutet och senare dynamiten pĂ„ ett sĂ€kert sĂ€tt forslades ut till arbetsplatserna. Arbetet gick ofta i arv frĂ„n far till son i flera generationer.